Måste bara dela med mig av ett klokt uttryck från en av mina kloka hästvänner:

"Vi måste vara deras hjärna"

Jag var tvungen att fråga vem hon hade hört det av. "Ingen, jag kom på det själv".

Och så är det kanske, att efter ett antal skadade hästar och andra olyckor så måste man börja tänka åt hästarna för att minska risken att de ska hamna i situationer där de skadar sig.

Då kan man ju tycka att jag som den person i Ö-vik, vars olycksstatistik är skyhög, kanske borde tänka mig för lite. Men jag gör liksom inte det, alltid.
Jag tänker att "hästar är hästar, djur är djur. De måste överleva och skulle aldrig sätta sig i en sån taskig situation som sklle orsaka dem smärta eller än värre dödens död".

Ack så fel jag har.

Såhär har mina senaste år sett ut:

2010: Britta behandlas för knäledsskada, båda knäna. Totalt 3 behandlingar.
2012 mars: Heaven hamnar under en ek som blåser omkull. Hamnar på Strömsholm och avlivas där pga kolik/förstoppning till följderna av boxvila då eken slet upp hennes ena framben.
2012 april: Britta tappar sitt första föl på dag 270 av 330.
2012 juni: Bella får en stark allergireaktion av Ultra Shield flugsprayen och utvecklar 3 stora bölder vid sadelgjordstaden. Borta i 2 månader.
2013 mars: Vi blir satta i karantän pga misstanke om hästinfluensa i vårt stall. Missar antalet tävlingar.
2013 april: Britta tappar sitt andra föl på dag 270.
2013 april: Bella sträcker sig på en tävling och är borta i 3 månader.
2013 juni: Bella trampar ner i en plåtskottkärra och skär upp höger bakben TOTALT. Skottkärran fastnar i hennes ben och i paniken som uppstår så går hon även omkull.
2013 juli: Bella behandlas i båda framkotorn. Hälta.

Däremellan har jag varit med på gården och avlivat en annans häst som fått benet avsparkat i hagen, en som drabbades av tamrvred och en av åldersskäl. Inget förvånar eller chockerar mig längre.

Oh my god. På pränt såhär så känns det bisarrt. Det finns säkert många andra som har en betydligt längre lista än såhär. Och tänker jag efter så kanske jag kan plussa lite grejer.

Men många gånger så funderar jag på om det är värt det. Är det kul? Ibland är det väldigt roligt och ibland är det piss. Men det är väl som min vän säger: Man måste vara hästens hjärna för att slippa dessa onödiga skador. Och det ska jag börja med från och med NU. Tack M för dagens visdomsord!

 Varför kan det inte vara såhär bra hela tiden?