Jag skrev för någon dag sedan att dagen hade vänt från fruktansvärd till fantastisk pga Britta. Nu ska jag berätta varför...

Vickan och Britta tränade för Peter Nordlander - en dressyrtränare som var totalt okänd för mig.
Här är dock hans meritlista:
–
 1995/96: rankad 10:a i Sverige med Grand Prix-hästen Carlton.
 1997, 1998, 1999: distriktschampion.
 2001–2005: vinnare i Mexiko Cup (motsvarande SM).
 2003–2005: sju segrar i Internationella ridsportförbundets World Dressage Challenge.
 2005: uttagen till mexikanska landslaget.
 2006: individuellt brons, lagsilver och bronsmedaljör totalt i Centralamerikanska och Karibiska spelen.

... och säkert mycket mer... 

För att göra en lång historia kort: 

Efter sista träningen så kommer Peter fram till läktaren och säger: 

"- Vem äger denna hästen?" och pekar på Britta.

Jag, svarade jag...såklart.

"- Hade hon varit yngre så hade jag gett dig ett bud på henne nu. Detta är en kvalitetshäst! En häst med alla rätta grunder som krävs för att bli riktigt bra. För gammal för att nå den absoluta toppen idag men kan med träning och mer styrka bli distriktets bästa dressyrhäst".

Han trodde att hon kunde få fram en riktig schvung och bra rörlighet med rätt träning. För hon hade liksom "DET".

Sedan undrade han om jag hade funderat på att ta föl på henne. Jag berättade då om den historiken. Han sa då att OM jag funderade på att försöka igen så tyckte han att jag skulle använda mig av hingsten Bellagio och han ville då köpa fölet. Och han tyckte även att Embryo transfer med en surrogatmamma var ett alternativ.

Oj. Och oj. Sen lite mer OJ.

Jag har nog aldrig haft ett så stort leende på mitt face. Det var fanastiskt roligt att höra detta om Britta. Visst har jag alltid förstått att det är en fin häst. Men jag har väl inte förstått att hon har de dressyrkvaliteèr som är önskvärda för en så pass duktig ryttare.

Detta är iallafall väldigt stort. Det känns kanonbra att hon får ett sånt erkännande. Det är hon värd.
Detta är inget skryt. Det är bara jag som berättar om min fina häst och är glad för det. Efter  allt vi gått igenom, hon och jag, så kan jag känna att vi kanske är värda att få höra lite uppmuntrande ord.
Min fina, fina vän...