Jag tänkte berätta sagan om Evert.

Runt årsskiftet -11/-12 när jag var gravid med Kalle så började jag att leta häst. Kalle föddes som sagt i februari 2012 så jag var ute i god tid. Ingen tid att spilla här, upp i sadeln på en gång!

Jag hittade en annons på en häst som stack ur huvudet ur en hästlastbil. Minns inte exakt vad som stod. Men att han var född 2004, tävlad upp till 110 hoppning. Skulle lånas ut för ev. senare försäljning.

Jag mailade och berättade om mig själv. Och fick ett sånt här allmänt svar tillbaka med lite mer info om hästen. Jag tror att jag pratade med ägaren i telefonen en gång också.

Sen hittade jag Bella, min älskade Bella. Och föll med huvudet före och hon kom upp till mig. Och allt var frid och fröjd. Men så en dag så hörde Everts ägare av sig och undrade om jag fortfarande var intresserad.

Jag sa att jag redan hade hittat en häst men att jag hade en kompis som letade häst. Så jag skulle vidarebefodra info och telefonnumer till henne.
Den personern var Fia. Kära, kära Fia.

Evert kom upp hit till Ö-vik 2012. Och har stått hos Fia sedan dess. Hon köpte honom.
I våras efter att Evert varit lite väl busig och kastat henne i backen några gånger plus att hon hade lite väl mycket med arbete och annat så hamnade han hos mig. Jag skulle först och främst träna och tävla honom lite. Men det var inte riktigt så enkelt. Så det blev mer lite tillridning av det hela.

Och nu står vi här. Jag och Evert.

Ikväll när jag stod och friserade hans man som Fia bad mig göra torsdag för två veckor sedan:

"Han ser ju ut som ett kallblod, Karro du får fria händer!".

....då slog det mig att på något märkligt vis hamnade han hos mig ändå. Så stark känsla, svårt att beskriva. När man känner att vissa saker är menade.

Jag gillar verkligen Evert, han är lätt att tycka om. Pussar mycket på honom!

Och jag saknar Fia när jag är i hans närhet men på något sätt så gör han mig ändå glad. Jag tänker att jag gör vad hon hade velat att jag skulle göra - tar hand om hennes häst. Och jag försöker göra mitt allra bästa för jag tror att hon sitter och tittar på oss när vi struttar fram på vägen. Jag sjungandes för att lugna Evert och han studsandes som en gummiboll.

Jag tror att hon ler. För det gör jag när jag har med Evert att göra.

Vi provade en ny sadel idag. Den låg bra men jag hamnade lite i bakvikt. Måste kalla in lite experthjälp imorgon.  

Här är ett nytt syskonpar födda 2007 som står hos oss på lösdrift. Herr Rudy och Mack. Söta va?