Allt har känts så körig på slutet. Skadade hästar, skadade barn. Trasig rygg och nacke och massa arbete. Jag har känt att motgångarna har varit nog så många i jämförelse med framgångarna. Jag har haft svårt att hitta orken att gå ut och kämpa på.
Tills ikväll.
Jag promenerade med Evert, han betade och vi bara strosade runt i byn. Sedan longerade jag honom, vilket han inte tyckt är så tokroligt. Han har vänt sig inåt mot en med huvudet och stannat varje gång.
Men nu fick jag honom att trava, fatta galopp, ner till trav, galopp osv... utan att vända inåt. Ett steg i rätt riktning.
När jag satt press och smackade så ville han vända in, så jag tänkte lite NH: Skicka iväg och driva med min kropp och blick bakifrån. Det fungerade och det känns skönt.
Efter det ställde jag in honom i en box och var tvungen att springa in till huset med C. När jag kom tillbaka så hade jag musik i öronen och bara gick och ställde mig hos honom i boxen. La båda händerna på hans hals och bara stod där. Efter bara någon minut så sänker han huvudet och börjar tugga... huvudet är nästan nere i spånet på golvet. Han som annars har huvudet högt, med spänd hals. Jag fick nu så och hålla en hand på nacken och en på halsen och han bara fann sig i situationen.
Efter det gick jag ut med grimskaftet över axeln. Han följde. Han stannade när jag stannade, han gick när jag gick. han snurrade när jag tittade på bakdelen.
Sedan parkerade jag honom såhär. Och lämnade honom där och gick runt knuten på ladugården. Sen ropade jag på honom och han kom. Nu har jag fyllt på mitt positiva hästförråd. Nu vet jag varför jag håller på med detta. Nu mår jag bra!
Evert har ett hjärta av guld. Han är en underbar häst! Jag blir tårögd...
SvaraRadera